Det var inte så här det skulle gå

Den 27 juli 2017, exakt tre år och en månad efter Vidars död, föddes Lillebror, 13 cm och 55 g liten. En underbar, alldeles perfekt liten pojke, som inte hade en chans. Som var precis så sjuk som Vidar var, som aldrig hade haft en chans att klara sig. Vi valde att avsluta hans liv nu, för att han skulle slippa lida.

Än en gång hade vi otur, än en gång fick vi ett barn som drabbats av sjukdomen ARPKD. Risken är 25%, ett av fyra. Två av våra tre barn har varit sjuka. 66,6% sjuka då egentligen 75% borde vara friska. Men statistiken stämmer inte när det handlar om så små provgrupper. Vi borde få 100 barn för att komma nära de där procentsatserna. Om vi har fortsatt otur radas många sjuka upp på rad nu.

Vi visste att risken fanns. Vi visste att den var rätt stor. Vi visste att det kunde gå fel. Vi visste att vi kunde bli tvungna att avbryta graviditeten. Vi visste att vi kanske inte skulle få hem ett levande syskon. Men vi hoppades på att det skulle få gå bra. Att vi skulle få ett levande barn lika fullt av liv och gläjde som Tilde. Att det lilla livet som redan sparkade på i magen skulle få komma hem till oss, skulle få lära känna världen. Att världen skulle få lära känna honom. Vi hoppades att livet skulle vara snällt mot oss, men livet var precis så grymt som det kunde vara, det krossade än en gång allt vårt hopp, all vår tillit, all vår tilltro som vi kämpat så hårt för att återfå sedan Vidars död lämnade oss i ett enda stort mörker.

Det var inte så här det skulle gå.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s