Om att bemöta en människa i sorg

Ända sedan jag börjat blogga om Vidar har jag haft som avsikt att någon gång ta upp hur man bäst bemöter en människa i sorg. Viljan har kommit ur att många sagt att de inte vet hur de ska bete sig, ur att jag själv vet hur svårt det kan vara, men också ur hur jag nu märkt att det finns mer och mindre konstruktiva sätt att möta en sörjande. Jag har otaliga gånger börjat skriva ett inlägg om ämnet, för att antingen radera allt, eller lägga undan det för framtida redigering. Varje gång har det blivit en uppräkning på vad man inte ska göra i stället för en lista på vad man kan göra, vilket känts föga konstruktivt.

Så för några dagar sedan lyssnade jag på läkarpodden om sorg (värt att lyssnas på!), och där dök ett begrepp upp som jag iofs hört innan, men hunnit glömma. Krishanteringens fyra H:n, Håll om, Häll i, Håll tyst, Håll ut. Kort och koncist.

Håll om. När världen runt omkring en rämnar, behöver man närhet. Något de allra flesta gör intuitivt. Man kramar om. Också på sjukhuset förstod alla det här. Så många kramar jag fick av personalen, tom högt uppsatta läkare, som i Tyskland har en helt annan social position än hemma, lade handen på min arm när de pratade med mig.

Häll i. Mat och dryck blir oväsentligt när någon dött, men det, liksom sömn, är så viktigt för att man ska ha kraft att ta sig igenom dagarna. Vi hade turen att kunna tillbringa de första månaderna ute på stugan, där mamma lagade mat åt oss. Och, som tur var reagerade jag tvärtom mot vad jag brukar vid stress; jag kunde äta.

Håll tyst. Det är nästan uteslutande den här punkten jag skrivit långa inlägg om som jag ratat. Vi vill så gärna ta bort det onda, trösta. Men nej, det finns ingen mening med att barn dör. Det är inte bättre som skett. Tiden läker inte alla sår, och allt blir inte bra igen. Vidar har det heller inte bättre där han är nu. Klyschorna jag fått höra sedan min värld gick i spillror är många, och inte en enda av dem har hjälpt mig. Däremot har orden mången gång gjort ont, då de så tydligt visat hur ensam jag är i sorgen. Säg inte heller att du vet hur det känns. Har du inte själv förlorat ett barn vet du inte det.
Det kan vara bra att tänka på att du inte behöver säga någonting alls. Det räcker mer än väl att säga att du inte vet vad du ska säga. Det finns inga ord som hjälper. Däremot hjälper du så otroligt mycket när du finns där, lyssnar. Låt den sörjande berätta och var inte rädd för att ställa frågor. Jag blir inte ”påmind” om Vidar när någon frågar om honom. Han finns där, med mig, precis hela tiden. Jag kanske börjar gråta när jag pratar om honom, men det är inte farligt om jag gör det. Du har inte gjort mig ledsen med din fråga. Om du inte hade frågat hade jag gråtit för mig själv hemma, på kvällen, när du inte ser. Det gör mig glad att få prata om honom, även om jag gråter är jag glad att få dela minnet av honom.

Håll ut. Sorg tar tid, så mycket mer tid än många verkar tro. Fortsätt höra av dig också efter de första veckorna. Ge inte upp ifall du inte får svar om du skriver eller ringer, åtminstone  jag orkade i början ofta inte svara. ”I början” skriver jag, för det var i början av sorgen, även om det kunde vara många långa månader efter att Vidar dött. Sorg tar tid, och behovet att prata finns kvar länge. Kanske aldrig försvinner. Det är bara lite drygt två år sedan nu, och jag vet inte hur länge behovet kommer finnas kvar, men jag behöver fortfarande få prata om Vidar. ”Bara” lite drygt två år skriver jag. Ja, två år är ingen lång tid i en värld där du förlorat det käraste du har.

De här fyra H:na tycker jag själv fungerar som en bra vägledning då man möter en människa i sorg. Det viktigaste är ändå att du visar att du finns där. Oberoende av hur många fel det blir på vägen, är det bättre att våga möta en sörjande, än att gå över till andra sidan gatan och undvika blickkontakt.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om att bemöta en människa i sorg

  1. Soffi skriver:

    Så otroligt fint skrivet – igen. Att du till och med orkar tänka på att vara konstruktiv visar vilken fantastisk person du är. Och jag är så glad varje gång jag får prata med er om Vidar. Det känns otroligt att det är två år, känns kort och länge på samma gång. Två år låter långt men det är ju jättekort, allt känns ju ännu så himla nära. Antagligen för att han alltid kommer att vara det, nära, även för oss som får lära känna honom via er. Jag gissar att det är okej att dela texten? ❤

  2. Maria skriver:

    Ville bara lämna en liten hälsning och säga att det var goda råd, och råd jag önskar att jag haft att dela med mig av då vår son dog. Då kunde jag inte alls formulera vad jag skulle ha behövt. Folk sa så mycket klumpiga saker. Den finaste och bästa kommentaren kom från en nioårig flicka, som då jag äntligen var gravid igen inte sa som de vuxna: ”Du skall se att det går bra den här gången” eller ”Nå nu kommer inget att gå fel i alla fall” – hur kan de lova det? Flickan sa ”Jag hoppas det inte händer igen”. Det var så ärligt och fint. Det är ju allt man kan – hoppas, och förenas i detta hopp.

    • Sofia skriver:

      Tack ❤️
      Ja, det där känner jag också igen, kommentarerna om att ”det är klart att det går bra” när man är gravid igen. Vilken otroligt fin kommentar däremot av flickan! Min systerdotter sa nåt liknande. Att hon vill att det går bra den här gången för hon vill inte ha ännu en grav att gå till.

      • Maria skriver:

        Barn har inte det där behovet av att skuffa bort sorgen, att sopa den under mattan. De bemöter den som den är. Det kunde vi alla lära av.

      • Sofia skriver:

        Ja, visst är det så. Någonstans på vägen blir vi så rädda för sorg och smärta att vi börjar stänga dem ute, utan att förstå att det är då vi gör oss/andra riktigt illa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s