I sorgens tid

Det är juni. Snart är det två år sedan min värld vändes upp och ned. Eller, egentligen hade den redan gjort det, vänts upp och ned. Vi visste att Vidar inte var frisk, att det skulle bli tufft för honom, att han kanske inte skulle klara sig. Men hur klyschigt det än låter, hur dåliga oddsen än är, är hoppet det sista som överger en. Och när döden sedan kommer, är den så skoningslös. Hoppet som tom fanns där när läkarna kopplade bort maskinerna, ”tänk om de haft fel och han orkar andas själv”, det dör. Och där står man, fullkomligt förändrad. I en värld som ser ut som den alltid gjort, men där allting är annorlunda. För att man själv är en annan. Utan återvändo.

I år är det första året lillasyster är här. På ett sätt gör det juni enklare. Så ofattbart mycket glädje har tagit plats i våra liv i och med hennes ankomst och jag är så tacksam över att få dela vardagen med denna underbara lilla varelse. Men Vidar är och förblir död, hur många levande, friska, underbara syskon han än får. Och, kanske särskilt i år, kanske kommer det så förbli, Tilde påminner oss på ett så konkret vis om allt vi förlorade med Vidar. Allt han aldrig fick göra, allt han aldrig fick bli. Det gör det tyngre.

Det är tvära kast mellan glädje och sorg. Så oerhört stor glädje, så mycket lycka. Och samtidigt så ofattbart mycket sorg, så mycket saknad. Och insikten i att det är så här det blev, att vi är och förblir en familj som aldrig blir komplett. Vidar, du fattas oss.

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg, Uncategorized, Vidar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s