När lillasyster kom till jorden

Det blev, igen en gång, en lång paus i bloggandet. Jag tenderar att behöva mycket tid på mig att bearbeta saker och ting, och under graviditeten med lillasyster var det så mycket känslor på en gång att jag aldrig fann varken tid eller ro att skriva. Sen kom hon, vår efterlängtade, underbara lilla dotter, vårt lilla regnbågsbarn, och all min tid gick åt till att lära känna henne, de nya rutinerna, och till att försöka låta bli att gå under av oron som följde. Eftersom det gör gott att skriva ska jag försöka ge bloggen lite mer tid framöver.

Under hela graviditeten, förlossningen och Tildes första dagar i livet hade vi ett underbart stöd av läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och administrativ personal i Tübingen. Under graviditeten var det vår fosterdiagnostiker som också efter moderkaksprovet gjorde täta ultraljudskontroller, och som, när förlossningen började närma sig, hjälpte oss med att planera den så att vi kände oss så trygga som möjligt. Väl på förlossningen var det barnmorskan som förklarade ctg:t för mig när jag fick panik över hjärtljuden under igångsättningen. Sjuksköterskan som ordnade ett familjerum åt oss trots att det egentligen var överfullt. Läkaren från neo som för snart två år sedan tagit emot Vidar när han var nyfödd, kommit och berättat för oss att Vidar mår så mycket bättre än de vågat hoppas på, och sedan upptäckt blödningen i hjärnan, han som nu kom för att undersöka Tilde. ”Inte för att det finns något som tyder på att hon inte mår bra, men så att ni inte behöver vara oroliga”. Han pratade med oss om Vidar, om ”det dramatiska förloppet”, om hur han inte glömt honom. Och för att gratulera oss, rörd över att få träffa oss ”under så här lyckliga omständigheter”. Själavårdaren från 2014 som trots semester kom in för att träffa oss. För att prata minnen, och för att träffa Tilde. Gynekologen på avdelningen som satt hos mig länge, länge, morgonen efter att jag varit övertygad om att Tilde var död när jag rörde i hennes kalla hand under natten. Barnmorskan som pratade med oss i timmar, varje dag, om sorgen, om glädjen, om den känslomässiga berg och dalbanan, torkade tårar och hjälpte mig med amningen.

Väl hemma i Konstanz hade vi vår barnmorska som funnits där hela graviditeten, som fanns där när vi var oroliga. Som kom för att hjälpa när jag låg i frossa pga bröstinflammationen. Vår fantastiska barnläkare som gjorde ultraljud på Tildes njurar ”och gärna gör det varje gång ni kommer in, ifall ni känner att ni behöver det”. Barnsjuksköterskan som försäkrade oss om att vi kan komma in när som helst. Om det är nåt vi oroar oss över är det bara att komma ”ni behöver inte ens ringa”. Som kramar om mig varje gång jag är där.

Jag kan lugnt säga att vi inte klarat den oerhört omvälvande födseln av vårt regnbågsbarn Tilde så pass bra som vi gjorde, om det inte varit för allt fantastiskt stöd vi fått och får. Tilde kom med ljuset, hon kom med hoppet, hon gav oss tillbaka tron på livet. Men med henne kom också påminnelsen om allt Vidar inte fick och får vara med om. Med henne kom påminnelsen om precis hur stort det är, att hålla sitt nyfödda barn i sin famn. Och det påminner samtidigt om exakt hur brutalt det är när man i stället för att få åka hem med sitt barn måste begrava det.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Drömmen om syskon, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s