Begravningen

Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

En kär vän, som själv förlorat ett älskat barn, skrev de här raderna på ett kort till begravningen. En av sommarens varmaste dagar, inte ett moln på himlen, och vår lilla Vidar hade precis begravts. Jag visste att hon vet, att hon vet alltför väl exakt hur det känns.

Som kvinnan på stenhuggeriet sa några månader efter begravningen, när jag ursäktade mig över att jag inte vet hur jag ska kunna välja färg och typsnitt till texten på gravstenen, ”man ska inte behöva kunna sånt här”. Man ska inte behöva begrava sitt barn. Det är barnen som en dag ska begrava sina föräldrar, inte tvärtom. Och som nybliven mamma med bröst sprängfyllda av mjölk ämnad att föda den lilla ska man inte behöva se på hur kistan med detta nyfödda underverk sänks ner under jord.

I efterhand är det några saker jag gjort annorlunda. Jag hade bett att få gå igenom hela begravningen, precis allt som skulle hända i vilken ordning, med präst och kantor, så jag hade kunnat vila i den vetskapen under begravningen, kunnat fokusera bara på Vidar, och de sista timmar vi hade tillsammans.  Som det var nu oroade jag mig lite för att jag inte visste hur länge det skulle ta, hur mycket tid vi hade kvar, vilken musik som skulle komma när, osv.

Jag hade också insisterat på att få se Vidar i kistan. Nu frågade jag, men fick ett nekande svar. Efter flyg etc är det inget man vill se fick jag till svar. Men även om det var en begravningsentreprenör som sa det, var det en människa som själv inte förlorat ett barn, och som därför inte har någon aning. Det hade inte spelat någon roll hur Vidar såg ut. Han är mitt barn, och jag hade velat se exakt hur han låg nedbäddad i sin lilla kista, innan han sänktes ner i jorden. En människa som inte varit med om det förstår inte hur viktigt det är.

Det är mycket gällande begravningen jag är glad över. Jag är glad att jag klarade av att sjunga med i Sov du lilla Videung, att jag kunde sjunga den för min pojke en sista gång. Jag är glad att kyrkan var så välfylld, att så många ville ta avsked av den lilla pojke de aldrig fick träffa. Jag är glad att Vidar fick höra sin gudmor sjunga för honom. Och jag är glad att Pierre och jag fick gå de där sista metrarna tillsammans med honom.

Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Begravningen

  1. Soffi skriver:

    Älskade lille videung, älskade mamma. Jag är så tacksam att vi fick dela stunden med er och träffa lille Vidar under den blå himlen. Jag gråter med dig. ❤

  2. Hiro skriver:

    I read here as best I can. I tend to translate things from svensk to dansk and then i muddle along from there. I love you Sofia, I think of Vidar often. Thank you for writing it all out.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s