Att lämna sjukhuset

Det var svårt att lämna sjukhuset. Det kändes tungt att lämna Vidar, hela hans värld, alla människor som lärt känna honom. Lika fel kändes det att lämna tryggheten, den värld i vilken alla vi mötte, alla vi pratade med, visste precis vad vi gått igenom eftersom de varit del av händelseförloppet, och förstod.

På sjukhuset fanns läkaren som gratulerade oss till Vidar det första hon gjorde när hon träffade oss, trots att hon liksom vi visste att han skulle dö. Där fanns barnmorskan som efter att han dött satt hos oss och pratade om glädjen över att föda fram ett barn. Sjuksköterskor, läkare, själavårdare och barnmorskor som grät med oss, men likväl firade Vidars liv.

När dörren till sjukhuset stängts bakom oss blev det så tydligt att självklarheten med vilken liv och död existerar jämte varandra innanför sjukhusets väggar, som blivit en del av mig, den fanns inte där utanför. Medan vår värld stått stilla, och förändrats för evigt, hade världen där utanför inte gjort det. Jag skulle vara tvungen att lära mig fungera i den gamla världen, på helt nya villkor.

Idag, drygt 7 månader efter att vi lämnade sjukhuset, kämpar jag fortfarande med att vänja mig vid att leva i en värld där mina erfarenheter inte har en självklar plats, där jag inte riktigt passar in.

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att lämna sjukhuset

  1. Malin skriver:

    Fina Sofia, läser alla dina inlägg men orden räcker inte alltid till att kommentera er berättelse om lille Vidar. Livet är jävligt orättvist ibland! Många varma kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s