Efteråt

När Vidar konstaterats död lyfte Pierre upp honom i famnen, och höll honom en stund innan han lade ner honom på sängen. Sjuksköterskan som varit med hela dagen tittade på mig, och sa att jag nog behöver nåt för att få igång blodcirkulationen, och sprang iväg och hämtade kaffe och kex.

Där stod vi alla, Pierre, läkaren, sjuksköterskan och själavårdaren, drack kaffe, och åt kex, medan Vidar låg där, död, på sängen bredvid oss. Vi pratade om hur lustigt det är att hans fötter är så olika. En kort och bred som pappas, en lång och smal som mammas. Läkaren konstaterade att han hade haft svårt att skaffa skor i rätt storlek. Vi pratade om vem han liknade mest. Pappas färger, mammas ögon. Och vi pratade om sjukhusvardagen på neo. Sjuksköterskan sa att man alltid kommer ihåg de barn man följt till döden. På ett så stort sjukhus som Tübingen är det bara 20 barn som mister livet på neo varje år. De flesta klarar sig. Men vårt barn klarade sig inte.

När vi återfått lite krafter fick vi tvätta Vidar, och klä honom. För första gången fick vi se hela honom, utan slangar och plåster. Det tog länge att tvätta hans hår, och jag minns hur jag tänkte att det var skönt att det gjorde det, så fick jag njuta av hans närhet lite till. Vi hade tagit med lite saker hemifrån till sjukhuset, vi skulle ju vara där 3 månader var det tänkt. Det var en enorm lättnad att kunna klä honom i den body Pierre många månader tidigare köpt som ”det första plagg babyn ska ha”, och linda honom i den filt jag hade stickat åt honom. Den lilla åsna som följt honom de 1,5 dygn han fick på jorden, fick han också med sig. Korgen vi lade honom i hade de gjort så fin, med vackra små mozart-rosor i vitt och rosa, och lavendel.

Så skulle vi bära upp Vidar till det rum där han skulle få ligga till följande dag. Pierre lyfte upp korgen han låg i, och någon lade en filt över honom. Varför gömmer ni honom under en filt? tänkte jag. Varför gömmer de världens finaste lilla bebis under en filt? Jag förstod inte att min pojke för alla andra nu hade blivit någonting skrämmande, en död bebis. Döda gömmer vi. Särskilt döda bebisar som bärs förbi förlossningssalarna. För mig var han (och är fortfarande) världens finaste lilla bebis, och att se honom gömmas in under en filt var ett första uppvaknande till verkligheten. Den där min son är död.

Vi satt hos Vidar med själavårdaren, pratade om dagen, om Vidar, om vad som skulle hända nu, rent praktiskt. Hur stor smärtan än var, hur ont det än gjorde att sitta där hos mitt döda barn, önskade jag inget hellre än att åtminstone den tiden inte skulle ta slut. Att jag åtminstone skulle få sitta hos honom för evigt. Och än idag kan jag önska mig tillbaka dit. Att jag, om Vidar nu måste vara död, i alla fall skulle få sitta hos honom.

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg, Vidar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s