Vidars död

Själavårdaren och chefsläkaren för neo kom och hämtade oss på vårt rum på morgonen. Vi hade båda duschat, vi ville vara fina för vår pojke.

De hade ställt in en säng i Vidars rum, som vi kunde ligga på tillsammans, Vidar och jag. Där låg vi så nära det bara gick för respiratorn, Vidar höll i mitt finger, jag höll om honom. Han slappnade av när han fick vara nära. Pulsen gick ner, syresättningen blev bättre, och hela han utstrålade ett sådant lugn.

Jag pratade mycket med Vidar den där dagen. Berättade för honom om allt jag hade tänkt att vi skulle göra tillsammans. Alla människor jag hade velat att han fått träffa, alla ställen jag hade önskat att han skulle fått se. Jag berättade för honom att han var den finaste, mest perfekta lilla pojke, och hur gärna jag hade velat lära känna honom bättre.

Vi fick vara ifred hela dagen. Själavårdaren hade sagt att hon skulle komma in till oss med jämna mellanrum för att se om vi behövde hjälp. Och att hon skulle hjälpa oss att välja tidpunkt för att stänga av maskinerna, ifall vi inte klarade det själva.  Men vi behövde ingen hjälp. Plötsligt var det som om Vidar själv sa att det var dags. Han hade precis varit vaken, slöt ögonen en stund, och så tittade han på nytt upp på mig, höll fast min blick. Både Pierre och jag fick känslan att han sa att det fick räcka nu. I samma veva kom Beatrix in och frågade om vi var redo. Ja, så redo man kan bli.

Sjuksköterskan och läkaren kom in och befriade Vidar från slangarna. Han drog efter andan, och blev ganska fort blå. Jag fick fullständig panik. Jag visste ju att han skulle dö, men var inte alls beredd på att det skulle gå så här fort, att han kunde vara borta innan jag ens hunnit ta upp honom i famnen. Rädslan gjorde mig handlingsförlamad, jag bara stod där och tittade på honom. Sjuksköterskan fick säga åt mig att jag skulle ta upp honom. Genast blev hans färg lite bättre och andningen, eller försöken till att andas, stabiliserades. Pierre höll honom en stund. Och så la jag mig tillrätta på sängen, med Vidar på mitt bröst.

Där låg jag, med armarna om min pojke och viskade att det är ok, du får gå. Mamma och pappa klarar sig. Du behöver inte kämpa, vi klarar oss. 1,5 timme tog det, efter att maskinerna stängts av, tills han konstaterades död. Hans hjärta var så starkt.

Annonser
Det här inlägget postades i Vidar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vidars död

  1. Soffi skriver:

    Den enorma kärleken till Vidar, den känns i vartenda ord du skriver. Jag gråter strida strömmar, tack för att du gång på gång tar med oss in i hans liv, öppnar upp och låter oss få ta del av allt. Älskar dig ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s