Jul och nyår utan Vidar

När jag laddade ner bilderna från julen högg sorgen tag i mig. De sista bilderna var tagna den 26.12.2014. På Vidars halvtårsdag. Det gjorde ont att kalla mappen med bilder ”Julen 2014” och inte ”Vidar, 6 mån”. Jag hade velat ha bilder på Vidar, 6 mån, att ladda upp.

Det är konstigt hur ont sådana små saker som att skriva ett datum kan göra, medan andra situationer, som man tror att ska riva en itu, går relativt bra. Julen gick tex bättre än jag vågat hoppas på. Jag var rädd för julen, riktigt rädd att det skulle bli ett enda svart hål. Men det blev inte så. Julen var fin, om än helt annorlunda än den skulle ha varit. I stället för att få se Vidar förundras över julgran och tomtar, åkte vi till hans grav. I all sorg var det fint att vara där hos honom på julafton, att han ändå var en så stor del av den, trots att han inte är kvar på jorden. Det var fint att se alla ljusen, klapparna han fick, inse att han under sitt alltför korta liv hann beröra så många människor som tänker på honom på julafton. Det värmer ett mammahjärta.

Nyåret, å andra sidan, var tyngre än väntat. Det gick bra ända till tolvslaget, men då bröt jag ihop. Att lämna 2014 bakom mig, som jag egentligen sett fram emot att göra, kändes plötsligt så fel. 2014 var Vidars år. Det var året som trots allt innehöll de vackraste timmarna och dagarna i mitt liv, och det kändes som om jag inte alls var redo att lämna det och gå in i 2015. Tolvslaget blev på något sätt som en symbol för livet i sorg och den dagliga kampen att fortsätta kämpa framåt när man egentligen bara vill tillbaka, tillbaka till den tid då allt var som det skulle.