Dödsdomen

Vid halv-10 tiden på torsdagen kom två läkare in på vårt rum. Den ena kände jag igen, det var barnnefrologen vi pratat med några veckor tidigare, han som sagt att Vidar skulle gå att rädda. Den andra läkaren presenterade sig som chefsläkare för neonatalogin. Pierre hade precis lämnat rummet för att ordna med boende åt sig för de följande tre månaderna, så jag var ensam.

Iom att läkarna inte brydde sig om att Pierre inte var där, tog jag deras visit som ett rutinmöte. Det här är för övrigt den enda kritikpunkten jag har mot sjukhuset, att de två läkarna pratade med mig utan att vänta på Pierre. Chefen för neo började med att säga att jag skulle säga till ifall det var något jag inte förstod. Barnnefrologen som träffat mig tidigare sa att han inte skulle behöva oroa sig för det, Frau Lindholm har inga svårigheter att förstå tyska. Jag skrattade. Några minuter innan jag fick höra Vidars dödsdom skrattade jag glatt åt en så fånig kommentar.

De två läkarna satt på var sin stol framför mig i det lilla rummet. Jag tror att en barnmorska från avdelningen stod vid dörren, men jag är inte säker. De såg nog alla allvarliga ut, men jag var så lycklig över att Vidar fötts och mådde så bra, så jag såg det inte. Det tog rätt länge innan jag förstod att de inte hade bra nyheter. De började med att dra samma historia som jag hört hela morgonnatten, att pojken var så stark, att allt sett så mycket bättre ut än de vågat hoppas. Men så sa de att de upptäckt en stor hjärnskada. En hjärnskada som såg ut att bero på syrebrist. De kunde, i det här skedet, inte förklara när Vidar skulle ha lidit av syrebrist. Alla värden hade hela tiden sett så bra ut. Men hjärnskadan var stor, väldigt stor. Och han visade redan tecken på att den påverkade honom. Hans högra hand verkade krampa lite. Och han rörde munnen lite otypiskt för ett nyfött barn.

Jaha, hann jag tänka. Det här blir tuffare än vi trott. Så kom de där orden. De där om att dialys och transplantation är en fruktansvärd påfrestning också för ett i övrigt friskt barn, att inte heller alla i övrigt friska barn klarar det och att det, för ett barn med en så svår hjärnskada som Vidar har, inte är etiskt försvarbart att inleda en sådan behandling. Jag minns att jag frågade vad hjärnskadan hade inneburit om han i övrigt varit frisk. Det var omöjligt att säga hur mycket ett barn med så omfattande skador över huvudtaget hade klarat av. Men nej, hade han inte haft njursjukdomen hade han inte dött av hjärnskadan i sig. Varför funderade jag ens på det? Vidar var ju inte i övrigt frisk? Kanske för att få lite tid att ta in vad det var de verkligen hade att säga. Jag ville inte höra det oundvikliga. Så länge de bara pratade om att ”inte inleda” behandlingar hade ingen sagt att Vidar skulle dö, och så länge det inte var sagt fanns det hopp. Ungefär så tror jag jag tänkte, där jag låg, relativt nyförlöst, i min sjukhussäng.

Men det fanns inget hopp. Läkarna var ledsna, men vi skulle vara tvungna att ”avsluta behandlingen”. Vi skulle själva få välja när vi ville göra det, men jag fick veta att det var ganska bråttom. Vidars lungor var starka och skulle inte behöva respiratorn länge till, och väntade vi för länge, skulle han vara tvungen att dö av njurinsufficiens (vilket i slutändan betyder multiorgansvikt) och det är, fick jag veta, ingen trevlig död. Som om ett litet nyfött barns död någonsin kunde vara trevlig.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg, Vidar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Dödsdomen

  1. Anna skriver:

    Jag har läst dina inlägg om och om igen. Varje gång börjar jag gråta. Av lycka över den lycka ni kände när Vidar föddes, och av sorg när ni fick höra dessa nyheter. Och att tiden var så kort. Trots att jag visste historien redan innan jag läste dina inlägg berör dina texter väldigt djupt. Jag är glad att du delar med dig. Tänker på er ofta ❤ vi hörs igen någon dag, och kanske ses snart? Kram.

  2. Lotta P skriver:

    Du behöver kanske inga ord av mig längre Sofia, för vad kan jag egentligen ge dig och säga längre… Jag har så ont för din skull, kära vännen min… Styrka och en stor, varm kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s