Vidars födelse

Natten till onsdagen, den 25.6, vaknade jag av att jag hade ont i ryggen. Det tog några timmar innan jag insåg att det faktiskt var värkar jag hade, och då de bara ökade i styrka, och blev allt mer regelbundna, åkte vi in till sjukhuset i Konstanz för att få höra om de tyckte att vi skulle åka till Tübingen direkt eller avvakta. Vi fick rådet att åka, och var framme i Tübingen tidigt på förmiddagen.

Eftersom vi visste att Vidar var sjuk fick vi erbjudande om att träffa en själavårdare. För att vi skulle veta att hon finns, att vi kan ta kontakt om det känns som att vi behöver prata med någon. Kan ju inte skada, tänkte vi, och fick så träffa Beatrix, sjukhusets katolska själavårdare, och den person som skulle komma att agera vår livboj under de följande dygnen. När hon gick lovade hon komma in igen på fredag, hon ville se vår lilla pojke men hade torsdagen ledigt.

Förlossningen gick relativt fort, men var fruktansvärt tung. Jag hade värkar varannan minut i 7 timmar, hann aldrig ta en andningspaus. När krystningsskedet började blev jag flyttad till en operationssal, för att vägen till läkarna som väntade på Vidar i rummet bredvid skulle vara så kort som möjligt. Jag såg hur läkarna förberedde sig genom fönstret i dörren mellan salarna, och mitt i förlossningen började jag fundera på hur Vidar skulle klara sig när han inte var kvar i magen längre, där jag visste att han hade det bra.

Förlossningen stannade av lite, en läkare hann tom komma in och fundera på om jag borde få medicin för att stärka värkarna, men det behövdes sist och slutligen inte. Pierre sa något åt mig. Någonting om att Vidar och jag nog skulle klara det här. Och, som jag minns det så här i efterhand, var han plötsligt där. Låg på min mage och tittade förvirrat upp på mig. Han andades. Han skrek inte, men han gnällde till lite, och han andades själv. Det hann jag uppfatta innan de tog honom ifrån mig och förde in honom till läkarna i rummet bredvid. Jag visste att allt skulle gå bra. Han var där, han andades själv, och han var världens finaste.

Vid 6-tiden på morgonen fick vi gå in till honom. Då hade flera läkare varit hos oss och berättat att Vidar mådde över förväntningarna bra, att han skulle behöva hjälp med andningen några dagar men att han, som jag märkt, tom klarade av att andas själv och att han var mycket starkare än de vågat hoppas på. När vi fick se honom grabbade han tag om mitt finger och höll hårt i det, och jag var fast. Hopplöst förälskad i denna underbara lilla varelse som låg där, så förnöjt och sov i sin lilla sjukhussäng. Aldrig har världen varit vackrare än den där morgonen, de där minuterna hos Vidar.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vidar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vidars födelse

  1. Soffi skriver:

    Så fint att få komma med dig in i era ögonblick tillsammans. Jag gråter, känner din lycka, ser älskade lille Vidars små fingrar kring sin mammas.

  2. Hanna skriver:

    Fina Sofia. Mitt hjärta brister av att läsa dessa rader. Jag vet att föda sitt barn är det största som kan hända. Att sedan förlora det underbara borde ingen behöva uppleva. Fint att du delar med dig. Mycket kärlek från mig till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s