Fem långa månader

Idag för fem månader sedan dog Vidar. På kvällen den fredagen, då vi satt hos honom sa Beatrix, vår själavårdare, att den tyngsta dagen i vårt liv nu var över. Redan då visste jag att hon hade fel. Redan då svarade jag, nej, hittills har det varit lätt, hittills har Vidar funnits, och han har behövt mig. Nu är han död, nu behöver han inte mig längre. Det är nu det blir svårt.

Att få hålla honom medan han dog, var, trots att det var fruktansvärt, en gåva. Jag fick vagga honom till sömns, en sista gång. Han dog lugn, utan smärtor, på mitt bröst, med sin pappas finger i sin högra hand. I den fruktansvärda situation det var, hade det inte kunnat vara bättre. Att kunna ge honom det, att vara där för honom tills hans tid tog slut, var det enda som räknades då, och det enda som skänker mig tröst idag.

Dagen då han dog, var inte den tyngsta dagen i mitt liv. Dagen då Vidar dog, den fredagen, den var en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag fick se min son i ögonen, berätta för honom hur mycket jag älskar honom, sjunga för honom, hålla honom utan alla slangar, tvätta honom och klä honom. Dagen då Vidar dog fick jag vara hans mamma, på jorden. Det var en av de finaste dagarna i mitt liv.