Fem långa månader

Idag för fem månader sedan dog Vidar. På kvällen den fredagen, då vi satt hos honom sa Beatrix, vår själavårdare, att den tyngsta dagen i vårt liv nu var över. Redan då visste jag att hon hade fel. Redan då svarade jag, nej, hittills har det varit lätt, hittills har Vidar funnits, och han har behövt mig. Nu är han död, nu behöver han inte mig längre. Det är nu det blir svårt.

Att få hålla honom medan han dog, var, trots att det var fruktansvärt, en gåva. Jag fick vagga honom till sömns, en sista gång. Han dog lugn, utan smärtor, på mitt bröst, med sin pappas finger i sin högra hand. I den fruktansvärda situation det var, hade det inte kunnat vara bättre. Att kunna ge honom det, att vara där för honom tills hans tid tog slut, var det enda som räknades då, och det enda som skänker mig tröst idag.

Dagen då han dog, var inte den tyngsta dagen i mitt liv. Dagen då Vidar dog, den fredagen, den var en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag fick se min son i ögonen, berätta för honom hur mycket jag älskar honom, sjunga för honom, hålla honom utan alla slangar, tvätta honom och klä honom. Dagen då Vidar dog fick jag vara hans mamma, på jorden. Det var en av de finaste dagarna i mitt liv.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Sorg, Vidar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Fem långa månader

  1. Malin N skriver:

    Så fint att få följa er och att du vågar dela med dig!
    Det gör så ont att läsa och tårarna bränner i ögonen!
    Jag har skrivit om detta lilla meddelande flera gånger nu för jag är rädd att jag ska skriva något fel och dumt, men inser väl någonstans att din och er sorg redan är så stor att det kan väl inte bli värre… Läste den blogg du länkade till med tips till anhöriga och vänner och uppfattade att man inte ska vara rädd att höra av sig, även fast man själv är rädd.
    En mycket varm kram till Vidars fina mamma!

    • fiamon skriver:

      Tack Malin! Och ja, Maria hade nog rätt i det att tystnaden är värst. Man orkar inte själv höra av sig alltid, och då är det ännu viktigare att andra gör det. Kram

  2. Yung-I skriver:

    Sa skort otroligt vackert skrivet om smartan till den enorma karleken KRAM

  3. Soffi skriver:

    Dina ord är så starka. Finaste mamma. Vidar är så älskad, så saknad. Tack för att du skriver.

  4. Elaine skriver:

    Jag läser och jag gråter. Tack för att delar, Sofia.

  5. Lotta P skriver:

    Hjärtskärande vackert, kära Sofia.
    Det är svårt och sorgligt att läsa, men samtidigt är det du beskriver något så ofantligt vackert och fint. Det låter självklart att du just då fick vara Vidars mamma allra mest, du och han tillsammans, här på jorden, som du skriver. Underbart.
    Vet du att du funnits i mina tankar dagligen den senaste tiden. Det svider att läsa om vad du går igenom men jag önskar så att jag kunde finnas där för dig. Jag skickar dig all den styrka jag kan och allt mitt stöd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s